Jag tror inte på kärlek.
Eller jo, det är klart att jag tror på kärlek. Inte just nu bara.
Jag tror inte på förhållanden. Så är det nog.
Det känns som att man bara blir fast i ett förhållande. Ett förhållande som inte ens var bra. Ett förhållande som jag ville ut ur. Nu är jag här, jag är fri och jag är ensam. Och nu är det inte så bra i alla fall.
Innan mitt nästan ett år långa förhållande tog slut nu för ungefär....dethär är inte sant...har det redan gått två månader?!? På onsdag är det två månader sen det tog slut. Jag kan inte fatta det här.. Men, innan dess så hade jag aldrig varit tillsammans med någon. Jag hade inget att jämföra med. Och plötsligt så hade jag allt dedär. Någon att kramas och pussas med. Någon som alltid finns där för att trösta dig om du är ledsen, eller glädjas med när du är glad. Någon som gav en privata mattelektioner på café. Någon som verkligen verkligen lyssnade och förstod. Någon som förstod mina, enligt de flesta, konstiga funderingar. Men framförallt någon som alltid alltid fanns där och ställte upp.
Ibland känner jag mig bara så galet ensam. Jag har ju underbara kompisar, och vi är fortfarande kompisar. Men du har ju henne nu. Det är ju hon som kommer att få all din kärlek. Och det är så det ska vara. Men måste ni verkligen skylta med det så mycket? Det gör nog ont redan som det är. Det bränner i hjärtat. Det gör verkligen det.
Jag vet att du tycker att jag är och var speciell. Men jag ser dig fortfarande lite som min. Det var Vi. Det var Du och jag så länge. Så det är svårt att släppa taget och bara njuta av friheten, för på något sätt känner jag mig fortfarande bunden till dig.
Men sanningen är ju att vi inte gjorde varandra lyckliga längre. Det är den tragiska sanningen. Det tar emot att säga det.
En gång i tiden så var vi lyckliga. Kära och lyckliga.
Det är det som är så konstigt med kärleken. Den kommer och går. Det tar alltid slut förr eller senare. Det är därför jag är så rädd för den nu.
Men jag har verkligen ingen lust med något. Att han gått vidare. Han älskar henne. Jag menar ÄLSKAR. Det är ett starkt ord för mig.
Och här sitter jag, Avundsjuk och Egoistisk. Ingen vidare kombination.
/L
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar